Hej!

Idag är en stor dag för mig, idag firar jag 8 månader som nykter och drogfri. Vilket känns helt magiskt, från att ha varit nere i mörkaste dalen i början av detta året med mina antidepressiva, cociliana, en tillfällig snubbe som funkade lite som en ersättning för att fylla ett tomrum i pausen med min nuvarande sambo. En snubbe som kändes "bra" typ då, om ens det. Så är jag här nu, helt fri och clean ifrån skiten. Det känns så sjukt bra, så magiskt på så många sätt. För de som inte varit där och kravlat i den skiten själva så låter inte 8 månader som mycket men till och med en endaste timme är enormt för den som tidigare har varit slav under drogerna oavsett hur länge, hur ofta, hur mycket. Det är en enorm seger för mig att sitta här nu och inse att den här gången har jag faktiskt klarat min drogfrihet helt utan små undantag hit och dit, jag har varit helt klar i huvudet och inte tagit till något supplement för att komma bort lite i huvudet. Så för detta är jag enormt stolt, glad över att vara jag och nästan lite mallig haha. Vilket jag tycker att jag har all rätt att vara, jag har ju bevisat återigen för mig själv att jag klarar mig själv utan ett skit, jag klarar mig utan att vara helt avstängd och likgiltlig inför mig själv och min omgivning.

Nu sitter jag här, mår bra och är helt klar med vart jag är påväg i mitt liv. Jag blir mamma om ca 4 månader, vilket är så stort, häftigt, omvälvande och jag tänker på det med en skräckblandad förtjusning. Mest för hur jag tänker på att jag kommer skydda vår lilla med allt som står i min makt och jag är skräckslagen för hur jag ska kunna skydda vårt barn ifrån att hamna snett, hur jag ska skydda vårt barn från att bli retad eller mobbad eller annat som hönsamammor är rädda inför. Sånt är väl normalt tänker jag, att tänka på. Jag ska ge allt för dig, min ängel. För jag vet att precis som winnerbäck sjunger att "den vackraste stunden i livet var den när du kom.." Jag vet att det är så det kommer vara, jag väntar så ivrigt på dig min lilla prins, min ängel. Varje gång jag känner en spark, så blir jag varm inombords. Varm för att ha fått denna gåva att få bära på ett barn, då jag vet att det är många som drömmer om just det och inte får den chansen av olika anledningar. Du är ett mirakel i mina ögon, jag trodde att inte jag kunde bli gravid för att jag har blivit itutad av min ena syster att jag var sjuk precis som hon. Det visade vi tillsammans att det inte var sant, så för mig är du mer än ett mirakel, du är hela min värld redan innan du ens är född. Jag ska kämpa varje dag för att få dig att inse att du är det, varje dag. Jag älskar dig min kära son, nu och alltid.

Blir alldeles känslosam här borta, kan inte komma över detta stora mirakel som sker i mitt liv. Allt är så stort, mäktigt, häftigt, enormt och breathtaking. Det är väl såhär det känns att komma på vad meningen med ens liv är, min är att skaffa en familj. Komma vidare på det sättet, vilket jag inte trodde eller tänkte för några år sedan då det värsta jag kunde göra enligt mig själv var att sprida mina hemska gener vidare. Nu är det de bästa beslut jag tagit, den morgonen när jag gick upp helt sömnig och håret på ända och kissade på stickan som visade ett plus. Den morgonen jag trodde att jag inte ens var gravid, då jag hade "gett upp" den tanken. Jag minns det, virvelvinden av lycka, värme och överväldigande känslor bara spred sig i min kropp när jag såg hur det sakta men säkert visade ett plus på stickan. Jag hoppade upp från toaletten och låste upp dörren med byxorna nere vid anklarna och skrek "älskling jag är gravid", han satt helt nyvaken på soffkanten och visste inte ens om att jag skulle göra detta testet då jag inte ville "jinxa" det eller rättare sagt var det ett minus ville jag bli besviken själv antar jag. Han studsade upp och utbrast "men det visste jag väl", som att det var de självklaraste jag hade sagt någonsin, som att himlen är blå och att solen går upp varje dag. 

Så nu sitter jag här, gravid och fyller snart 26 år om typ två dagar. Men vad gör det, för jag har aldrig känt mig så ung och levande som nu, knäppt nog. Vissa dagar känner jag mig tung och trött som en blåval, men idag är ingen sådan dag så därför omfamnar jag den så hårt jag bara kan. Kärlek, det är de jag känner idag, kärlek till mig själv och livet som växer i mig. Så nu ska jag fortsätta glo på serien Skam som jag upptäckt tack vare en vän, om ni som läser detta inte sett den SE DEN! 

Ha en fin helg alla därute, de ska jag och prinsen ha. Kärlek!